Som ni läsare säkert förstått så är det en typ av ”utmattningsdepression” som jag under lång tid försökt att ta mig ur. Jag har valt att inte kalla det det eftersom ordet ”depression” klingar väldigt dåligt i mina öron och ska jag vara helt ärlig så skulle jag nog inte blivit diagnostiserad ”utmattning” då jag faktiskt kunnat ta mig ur sängen varje morgon och min egna uppfattning är att jag varit där och nosat men lyckats lyssna på kroppen och knoppen i sista sekund. Det betyder dock inte att det inte har varit FÖR JÄVLIGT för DET har det.

Samtidigt så är jag ständigt tacksam till alla mina år av fysisk träning, utmanande av både kropp och knopp med tävlingssatsningar och min erfarenhet av hur kroppen känns och beter sig när den mår bra. Detta har helt klart varit min räddning. När man lever i en kropp som ständigt mår bra och som man ställer både krav och förväntningar på både fysiskt och psykiskt så blir ”negativa signaler” väldigt tydliga. Trots att även jag har ”tryckt på” lite mer än jag borde, jobbat lite mer än normalt och pressat mig själv psykiskt till en övermänsklig nivå, så vill jag tro att dessa plötsliga ”funktionsnedsättningar” i både hjärna och kropp blir tydligare när man är van vid att allting fungerar på topp på grund av kontinuerlig fysisk aktivitet sedan ung ålder.

Hur som helst så pratar man mycket om att människor som ”bränt ut sig”, ”gått in i väggen”, fått diagnosen ”utmattningssyndrom” eller som jag vill kalla det ”att man för tillfälligt tappat sig själv och gått vilse i livet” oftast INTE klarar av att gå tillbaka till samma arbetsplats eller t.o.m inte klarar av att fortsätta jobba med samma yrke när de väl hittat tillbaka. Jag har än så länge ingen erfarenhet av detta förutom att jag känner att miljön triggar både mina muskelanspänningar i nacken och mitt humör negativt.

Det var redan på min förra arbetsplats där jag utsattes för både stress, psykisk misshandel och blev enligt mig själv och många andra runtomkring väldigt orättvist behandlad som mina spänningar började, humöret tröt, jag tappade motivationen att träna och för varje dag som gick så blev det svårare och svårare att komma ur sängen på morgonen. Spänningarna i nacken gick upp i käkarna och till slut kunde jag inte artikulera min röst när jag tränade mina klienter. Efter en MR röntgen konstaterades två diskbuktningar(diskbråck) i nacken. Jag förstod ganska tidigt att så länge jag jobbade kvar där så skulle ingenting bli bättre men vad är då FÖRSTA STEGET UT?

Helst av allt skulle man bara vilja säga upp sig och sluta jobba helt då man var ganska fullt medveten om att lite återhämtning, lite sömn och tid spenderad i en egenvald miljö skulle få en att må mycket bättre men det kan man ju inte göra. Man kan ju inte leva på luft och vatten. Att gå ner i tjänst skulle med den arbetsgivaren jag hade inte komma på tal, det skulle säkerligen snarare leda till en övertalning till uppsägning så att man slapp ”problemet”. ÖVERLEVNADSINSTINKTEN kickade in.

Med en just då hyfsat kraftig identitetskris då man längre inte var kapabel till någonting av allt det man “levt och andats” i flera år så kändes det tryggt att gå tillbaka till ett ämne jag visste att jag klarade av, något jag gjort förut och också varit duktig på – DJUREN. Lyckligt lottad så är en av mina regelbundna PT-klienter en av Sveriges största grisbönder och jag tog en chansning och kastade ut frågan om de behövde extra hjälp.

Mmmm…då tänker ni…”-Va? Mer jobb?”.

Mmmm…jag tänkte också så, tro mig. Samtidigt så såg jag ingen annan utväg just då. Det fick bära eller brista. Jag var tvungen att få in min fot någon annanstans för att ha en chans till överlevnad rent ekonomiskt om jag nu till slut skulle vara tvungen att säga upp mig från min dåvarande arbetsplats vilket jag förstod i slutändan skulle vara den enda vägen ur det ”svarta hål” som jag befann mig i. Det jag inte förstod då var hur betydande denna förändringen skulle vara för mig i längden. Rädslan och oron över att fysiskt inte klara av det pga nacksmärtorna infann sig också ganska snabbt eftersom jag knappt klarade av att tvätta mitt egna hår. Men behovet av att komma ifrån var tillräckligt starkt och kommunikationen och relationen med min då blivande chef (PT-klient) var så pass bra

SÅ JAG CHANSADE!

Är det något som jag gjort mycket i mitt liv så har det varit ”att chansa”, våga ta risken och äventyra ”nuet” för en möjlig bättre framtid.

Jag började jobba var tredje helg.

GRISARNA RÄDDADE MIG både psykiskt och fysiskt under en längre tid och tack vare jobbet som svinskötare och goa kollegor i stallet så kunde jag hitta styrkan att känna efter och tro på hoppet om att ”Ja kan f*n ta mig ur detta”! Efter första jobbhelgen så var det inte mycket med mig, jag var fullständigt utslagen. Det var för det första det mest fysiskt påfrestande jag gjort på över 6 månader, massa nya intryck, nya arbetsuppgifter och energi som gick åt att bara hålla glöden vid liv hela arbetsdagen (jag var ju dessutom helt slut innan arbetsdagen började pga mitt tillstånd), det kändes som att jag hade både feber och snuva när jag kom hem efter första dagen och fötter och ben upplevdes som betongklumpar. Japp jag var heeeelt död och JA jag hade träningsvärk som inte var utav denna värld dag två. Jag var sämre i nacken men bestämde mig för att inte utvärdera situationen efter bara en helg. Efter andra helgen samma sak, efter tredje helgen samma sak men sen började det kännas bättre och bättre och ”grishelgen” blev en mätstock för min fysiska status.

För att förtydliga så var det inte till största del den fysiska aktiviteten i stallet var tredje helg som ”läkte mig” utan ÄNTLIGEN fick jag känna mig BEHÖVD, UPPSKATTAD & SEDD, jag fick kvitto på att JO JAG KLARAR FAKTISKT FORTFARANDE AV NÅGONTING och som ni alla djurvänner vet så har djuren en FANTASTISK EFFEKT på oss människor. Att få en stund ”utanför rampljuset” (gymmet) och en stund utan telefonen gjorde också sitt under dessa dagarna i stallet iklädd arbetskläder nerskitna med smågrisdiarre, med håret i en knorr på huvudet och med grisfärg i alla regnbågens färger på både armar, hals och i ansikte. Tro det eller ej men det kändes lite som att jag började hitta tillbaka till mig själv, till den trygga, starka Josefine. När jag ca 3 månader senare sa upp mig från min dåvarande arbetsplats så tog det inte många dagar innan jag började må ännu bättre, men grisarna gav mig styrka som i sin tur gav mig mod att ta det steget vidare.

Så tillbaka till rubrikens frågeställning…

Är det bra eller dåligt med miljöombyte vid utmattning?  

Jag tror att detta är väldigt individuellt men i stundens hetta så tror jag faktiskt att det är ett måste. Man måste komma bort från den miljön, de människorna och de arbetsuppgifterna som får en att må dåligt. Sen finns det säkerligen tusen sätt att göra detta på. Energimässigt ligger man på minus och första steget är att dagligen lyckas ligga plus minus noll. Efter det ska det lagras energi tills man ligger på ett stadigt plus på ”energikontot”. Kanske får man inse att ”pluset” på energikontot framöver kommer att behöva vara starkare än någonsin förut.

Jag chansade med mer jobb ovanpå min dåvarande mycket krävande heltidstjänst men all den energin det gav mig kunde jag använda till att sortera bort ytterligare energitjuvar i vardagen och slutligen lämna min dåvarande arbetsplats och det ”mörka hålet” bakom mig…åtminstone för stunden. Mitt råd är att ta ett steg tillbaka till då du kände dig stark och lycklig senast, vad gjorde du då? Hur såg vardagen ut? Vilka människor omgav du dig av?

Det finns ALLTID en väg ut om det fanns en väg in.

Vill avsluta detta inlägget med ett stort TACK till Mattias min chef hos grisarna, min dåvarande kollega Madde och till ”kottarna” för eran närvaro, förståelse och ert förtroende!