Nu kom hösten vänner!
Hoppas att ni haft en supersommar och hittar det mysiga i de mörkare kvällarna och regniga dagarna. Själv har jag väldigt svårt för denna års tiden och det känns alltid lite deppigt, hopplöst och skrämmande när mörkret och kylan kryper på.
Träningen har alltid varit en räddning, en extra ”energiboost” i höstmörkret och ett sätt för mig att ladda kroppen med lite extra serotonin. Detta blir 3:e vintern i vuxen ålder som jag inte kan träna som jag vill och jag vet att när mörkret kryper på om någon månad så blir varje dag en kamp. Ett ständigt mentalt coachande av mig själv för att hålla skenet uppe, se positivt på tillvaron och orka komma till skott med saker och ting. Att inte kunna träna är en stor sorg för mig och nervsmärtorna är ett dolt handikapp som även det ständigt måste bearbetas.
Hur som helst så var det inte vädret jag tänkte skriva om idag utan begreppet ”ACCEPTANS”.
Ett begrepp som jag fått höra mer och mer sedan jag blev dålig och berättat för folk att jag lever med kronisk smärta. Ett Begrepp som jag har svårt att greppa. Får ständigt höra att första steget till ”läkning” är just ”ACCEPTANS”.
Men vadå tänker jag, ska jag bara acceptera läget?
Att jag varje kväll lägger mig med smärta och att jag varje morgon vaknar med smärta, att mitt liv ska se ut så här och om jag har otur bli sämre och sämre ju äldre och mer sliten min kropp blir. Att jag aldrig mer ska kunna göra det jag älskar mest ”att träna” eller att jag för alltid ska behöva be någon annan bära min väska, flytta den där möbeln eller behöva anpassa dagens aktiviteter i form av bilkörning, fika med kompisar, trevliga middagar med vänner, skogspromenader etc för att jag inte kan sitta ner för länge. För mig är det ATT GE UPP. Att acceptera en sådan livsstilsförändring i form av att behöva dra ner på livskvaliteten till den nivån är för mig ett misslyckande. Jag tänker F*N inte acceptera att leva med denna smärtan resten av livet. Jag tänker inte acceptera att allt det i livet som får mig att må bra tas ifrån mig på detta viset.
JAG TÄNKER F*N INTE LÄGGA MITT LIV I ”ACCEPTANS”ens HÄNDER och låta min kropp förfalla.
Jag har i 3 veckor nu tränat 3 ggr/v för första gången på 1,5 år och jag har bara blivit sämre. Ett TEST. Eftersom jag har ont även utan träningen så tänkte jag att om jag har lika ont MED träningen så kan jag lika bra träna. Jagvet ju hur viktigt det är med rörelse. För både leder och mjukvävnad. Jag tänker köra på ett tag till och se om den är en övergångsfas av smärta i det akuta skedet av förändring. Om jag fortsätter att bli sämre så får jag backa bandet helt enkelt. Anledningen till detta inlägget är nedan nämnda tillstånd som har varit extra svåra att hantera de senaste dagarna.
FRUSTRATION, ILSKA & ORÄTTVISA är känslor och mentala tillstånd som jag fått jobba med länge. Att vara frustrerad och arg tar något enormt på krafterna och tömmer ganska snabbt det lilla energikontot som man möjligen har kvar när smärtan och vardagen tagit sitt.
Att sedan känna sig orättvist behandlad…JA livet är orättvist…tyvärr. Det är vi alla väl medvetna om. Jag som tagit hand om min kropp alltid, varit fysisk aktiv så länge jag minns, varit ute i naturen, ätit bra och lyssnat till kroppens behov…varför ska jag bli drabbad, varför kunde inte den där ”soffpotatisen” som ligger framför TV:n varje kväll, röker ett packe cigg om dagen, festar varje helg och fyller kroppen med skräpmat fått diskbråck i nacken istället!? Men det tjänar ingenting till att älta detta, det förändrar ju inget utan tar istället ytterligare på energikontot.
Jag har lärt mig att till viss del hantera dessa känslor längs resans gång MEN det betyder INTE att jag har ACCEPTERAT läget. Möjligtvis att jag lärt mig att ”HANTERA läget”. För mig är det väldigt viktigt att skilja på dessa begrepp och när och hur de används.
Det är precis som med TRÄNING & PRESTATION. Va stolt över dig själv och det du presterar OCH se dina framsteg men om du vill utvecklas och komma vidare bli aldrig NÖJD! Att vara ”NÖJD” är en sinnesstämning som varken kräver förändring eller förbättring.
Begreppet ”ACCEPTANS” är ett viktigt begrepp i livet och jag är övertygad om att det är enormt frigivande många gånger men när det kommer till just SMÄRTA så väljer jag hellre att hitta sätt att ”HANTERA” situationen. Att aktivt kunna göra något åt det med hjälp av yttre faktorer, en tanke eller ett agerande. Vi alla är olika och ser på saker på olika sätt. Det viktigaste är att DU är MEDVETEN om hur du ser på saker och ting. Medvetenhet är nyckeln till mycket.
Ett kanske lite bittert inlägg från en just nu sargad själ men tror inte att jag tänker lägga mig ner och DÖ. Jag är mer redo än någonsin att ta tillbaka kontrollen över mitt liv och jag har ACCEPTERAT att det kommer att ta tid ; ).