Från TRÄNAD till OTRÄNAD!

Detta är MIN historia…

Från att ha tränat och varit väldigt fysisk hela livet. Från att ena året ha varit i mitt livs bästa form. Från det till NU..efter 1 år av ingen träning alls, smärta & frustration pga två diskbråck i nacken så kan jag glatt dela med mig av de POSITIVA EFFEKTERNA utav träning i form av motsatserna – alltså bieffekterna av passivitet och smärta.

– Muskler har förtvinat och känslan av att ha blivit märkbart fysiskt svag gör mig mindre “tuff” både psykiskt och fysiskt.

– Jag rör mig långsammare i min vardag och har fått sämre balans.

– Jag är ständigt trött, har ofta huvudvärk och blir fortare hjärntrött.

– Min kropp har förändrats till (enligt mig) det sämre, jag har tappat muskelmassa, form och fasthet som jag alltid haft tidigare.

– Mitt humör är sämre, känner mig ofta nedstämd och har svårt att kontrollera mina “hormonsvängningar”. Livet är inte lika kul.

– Jag har tappat en del av min aptit och kostvanorna har blivit sämre.

– Identitetskris, den är nog det värsta att handskas med, från att ha “varit” träning på alla sätt, levt träning och alltid ha setts utifrån av andra som en STARK person så vet jag inte riktigt längre vem jag är. Det handlar inte om att inte kunna lyfta lika tungt på gymmet utan det handlar om att inte kunna hantera vardagen på samma sätt längre, bära kassarna från ICA, storstäda lägenheten eller kunna sitta ner en hel middag med vänner utan smärta. Jag känner mig oerhört svag.

– Benen bär en inte riktigt i nedförsbackar och på skogspromenader. Explosiviteten finns inte kvar och det känns som tuggummi.

– Flåset, trots att jag alltid bara tränat styrketräning och på senare år 3D-träning så har flåset blivit märkbart sämre. Jag blir andfådd för ingenting.

– Stel & Orörlig i kroppen (mer än vanligt)

– Ont i ryggen. Klassiskt symptom för folk som sitter för mycket stilla. Japp det har oxå krupit på litegrann på senaste.

– Självförtroendet har minskat. Jag tror inte på mig själv på samma sätt längre. Jag vet inte längre vad jag klarar och inte klarar. Var smärtan sätter stop eller helt enkelt var mitt eget psyke sätter stop eftersom jag vet att jag inte kan hålla samma tempo i livet längre som förut.

Leave a Reply